självförtroende saknas
Igår när jag åkte pendeltåg in till stan hamnade jag i närheten av en kille som var riktigt full och han började prata med mig. Ville bjuda mig på godis från golvet som någon spillt ut. Jag var ganska bedövad och gjorde varken till eller från, han ville inte ge sig och jag var alltför slut för att orka göra något åt situationen. När vi kommit till Sundbyberg gick det upp för mig att jag kände att jag värd ett sånt här pucko. Jag klarar inte av normala människor utan vill ha nedvärderande, destruktiva människor omkring mig som kan verifiera hur dum jag är. När jag har bra människor omkring mig kan jag inte uppskatta dem så som jag borde eftersom de inte bekräftar hur dum jag är. Istället för att må bra av att bra människor är omkring mig blir jag knäpp och drar mig undan. Vilket leder till att jag bara hamnar med destruktiva människor och blir en själv de som är bra drar all världens väg och nu håller jag på att förlora den finaste av dem alla.