beckis

Föräldrar...
På väg hem från jobbet ringde jag mamma och min första tanke när hon svarade var att någon dött eller att något fruktansvärt hänt. Hennes röst var svag och det lät som om hon hade gråten i rösten. Ä-ä-ä-ä-är du okej? fick jag fram. Hjärtat stod fan stilla i några otäcka sekunder då man tänker på Estonia och hur mycket jag älskar henne.
-Det stormar här och jag är jättedålig. Har spytt hela tiden, förklarar hon.
Låter ju roligt mumlar jag och hjärtat börjar slå igen.
Mamma berättar vidare att de inte ens gick att komma in på de allmäna toaletterna eftersom folk har låst in sig i båsen för att kräkas (tack för den grafiska beskrivningen) samt att personalen går och delar ut HINKAR till de som inte kan ta sig tillbaka till sina hytter - däribland mamma.
Lovely.

Min mamma är just nu på väg på sitt livs drömmars resa. I hela hennes liv har hon velat se äkta späckhuggare "på riktigt" i verkligheten där i allafall inte jag befinner mig och nu är hon i Norge där man tydligen kan se dem och hon mår som sagt sjukligt illa.
Detta får mig att inse den fett irriterade sanningen att jag har absolut noll drömmar om vad jag vill se. Egentligen har jag bara lite vaga önskningar. Mina drömmar ligger mer på de personliga planet.