Sämst år
Klockan ringde 9 och jag fattade ingenting. Jag var helt säker på att jag ställt den på 10:30. Blev irriterad och tänkte stänga av då jag insåg att det ringde, det var min handledare.
Min tanke är att han är evil som ringer så tidigt och sen blir jag orolig ifall han är sjuk.
Det är inget av dessa alternativ då det visar sig att vi börjar 8:30 och jag redan när han ringer är en halvtimme sen.
Köpte fikabröd som är straffet om man kommer sent till vårat jobb, och en frukostfralla. Jag HATAR att vara sen men den här gången hade jag ingen aning, jag var helt säker på att vi började 1130.
Det gick ganska dåligt under hela passet och av nån märklig anledning fick jag för mig att gå upp för att ta ett snack med chefen. Vi pratade lite och plötsligt kände jag att tårarna var på väg och skyndade mig därifrån.
Gick till jobbets gym där jag bråkade i TIO minuter med den dumma jävla stereon som någon haft sönder. Varför kan inte folk vara lite försiktiga med saker? Blev dock räddad av en kollega som lyckades få igång radion.
Cyklade i tolv minuter, åkte hem och satte mig som en stor deghög i soffan. Orkade inte med något annat.
Tillbringade lång tid av kvällen till att gråta medan min darling försökte trösta. Tycker att de här året har varit det sämsta i hela mitt liv. Jag har gått upp MER än 10 kilo i vikt och jag mår helt absurt dåligt nästan hela tiden.
Jag känner att om det inte blir någon ändring kommer jag att förlora min darling och om det händer då finns det ingenting kvar, ingenting. Han är den som hållit mig över ytan när det varit som allra värst men jag vill inte behöva ha en pojkvän som hela tiden måste göra sitt yttersta för att jag ska sluta gråta. Det är inget förhållande och jag vill inte kväva honom, jag vet att jag är krävande nog redan innan.
Om jag förlorar Dennis då är det över.