beckis

Hur jävla klantig får man bli.
Vaknade ganska tidigt och lyckades starta dagen med att ladda hem Sim City till min mobil. Låg i sängen i nästan en timme och spelade. Fan va jag älskar Sim City. EA games in my heart forever.
Gick upp duschade och åkte in till stan där jag åt en fantastisk lunch på Åhléns bestående av Biff stroganoff med potatismos. Fett gott potatismos som var gjort av riktiga potatisar. Fett imponerande.
Sen gick jag ner på undervåningen där jag letade efter kajalpennor. Hittade en som jag gillade och sen kom en Åhlénsarbetare och påpekade att "de där kajalpennorna är jääääättebra... och om du köper två får du en gratismascara.." .. Jag går alltid på allt sånt där och köpte naturligtvis en penna till och fick då välja mellan en svart och en grå mascara. Grå mascara lät väldigt tufft så jag valde det.
Köpte även en fyrdelad ögonskugga från ett märke jag vägrar erkänna att jag använder. Anledningen till hatet är att jag tycker att de pudrar så mycket och för att många fjortisar använder det. Jag har råd med dyrare märken och vill därför bara använda sådana. Vad kan jag säga lyxhora.
Köpte två lakan så att jag och min MAN kan sova som en matchande lycklig familj. Jag har sedan tidigare inga matchande lakan så det har sett fullt ut och eftersom jag gillar saker som passar ihop så kommer detta att bli en fantastisk ny start på min ... öh ... mina sängvanor.

På jobbet kom jag in i köket köpte en coka cola *_* kastade mig ner i en av fåtöljerna och SMACK så var jag knockad. Det var tyvärr så här att bakom fåtöljen så stod en OND betongpelare som jag självklart lyckades pricka in med mitt huvud.
Två medarbetare blev oroliga som fan eftersom det hade hörts enda in i RÖKRUMMET när jag slog i. Tårarna började droppa trots att jag egentligen inte kände mig ledsen och när sen min fantastiska handledare kom började jag snyfta. : /  Huvudet dunkade, jag mådde illa och kände mig yr men eftersom jag är som jag är så vägrade jag erkänna det och satt kvar i ... öh... några minuter? en kvart? innan jag slutligen gav upp och gick till vilrummet där tårarna återigen började rinna innan jag kunde slappna av.
Så småningom gick jag ut igen för att säga att jag mådde sämre än innan och ville åka hem men S var borta. Jag fattade ingenting och frågade var Per hade gjort av S, jag kunde inte fatta var hon tagit vägen. Det tog mig nästan en minut innan jag insåg att hon måste ha fått rast. Light efterbliven ....
Mötte en chef och en tågledare och sa att jag tänkte åka hem pga min egen klantighet. De tyckte att jag såg likblek ut och inte särskilt frisk ut. Sånt känns ju skönt att höra.. eller inte.
Försökte ringa mamma så att hon kunde komma och hämta mig för jag ville inte åka hem ensam men hon var som vanligt upptagen och på nått sätt så vill jag inte be henne om hjälp längre, det kändes sorgligt. 
 Tänkte ta en taxi hem men på nått sätt så slutade det med att jag satt på ett pendeltåg på väg hem.

Nu flera timmar senare är jag fortfarande långsam som fan och väldigt yr. Känns tveksamt om det blir något jobb imorgon, som tur är börjar jag kl 14 så jag behöver inte stressa upp klockan fem. En god natts sömn kurerar säkert mitt huvud.